Jó 14

¹ Människan, av kvinna född,lever en kort tidoch mättas av oro.

² Likt ett blomster växer hon upp och vissnar,likt en skugga flyr hon och kan ej bestå.

³ Det är mot en sådan du öppnar ditt öga,ja, du drar mig till doms inför dig.

⁴ Kan det komma en ren från en oren?Nej, inte en enda!

⁵ Eftersom människans dagar är bestämda,hennes månaders antal fastställda av dig,och du har utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

⁶ vänd då din blick ifrån henne och ge henne ro,låt henne få glädje av sin dag, likt en daglönare.

⁷ För ett träd finns det hopp,om det huggs ner kan det åter gro,och nya skott skall ej saknas.

⁸ Om än dess rötter åldras i jordenoch stubben dör i mullen,

⁹ skall det grönska genom vattnets ångoroch skjuta skott likt ett ungt träd.

¹⁰ Men när en man dör, ligger han där,när en människa ger upp andan, var är hon?

¹¹ Som vattnet försvinner ur sjönoch en flod sinar och torkar ut,

¹² så lägger sig människan och står ej upp igen.Först när inte himlen mer finns,vaknar hon och reser sig från sin sömn.

¹³ O, att du ville gömma mig i dödsriket,dölja mig till dess att din vrede upphör,sätta en bestämd tid för mig och tänka på mig!

¹⁴ Kan en människa få liv igen som en gång dött?Då skulle jag hålla ut i min mödas tid,till dess att min avlösning kommer.

¹⁵ Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara dig,du skulle längta efter dina händers verk.

¹⁶ Fastän du nu räknar mina steg,skall du inte ge akt på min synd.

¹⁷ Min överträdelse ligger i en förseglad pung,och du överskyler min missgärning.

¹⁸ Men som berget faller och vittrar bort,som klippan flyttas från sin plats,

¹⁹ som vatten nöter sönder stenar,som dess flöden sköljer bort myllan,så gör du människans hopp om intet.

²⁰ Du besegrar henne för alltid och hon går bort,du förändrar hennes ansikte och sänder i väg henne.

²¹ Om hennes barn kommer till ära, vet hon det inte,om de blir ringa, ser hon det inte.

²² Hennes kropp känner bara sin egen plåga,hennes själ bara sin egen sorg.